The best day...

Jag har ofta fått höra, och får höra, att jag behöver andas. Det mina medmänniskor menar med det är inte att jag inte andas alls, för då vore jag ju död, utan att jag behöver stanna upp och stressa ner. Jag kan inte säga annat än att det ofta stämmer. På yogan igår fick jag något av en uppenbarelse, eller hur man ska uttrycka det. Jag andades! Bäst att vi tar det från början...

Yogaklassen började med att vi satt med korslagda ben, rak rygg och slutna ögon. Yogaläraren började sedan mässa "andas in, andas ut" och då hände något märkligt. Plötsligt omgavs jag av ett surrande, väsande ljud. Jag trodde först att hon hade satt på en skiva, så jämt var ljudet. Jag förstod efter någon minut att det var de andra deltagarnas andning jag hörde. På yogan ska vi tänka att vi viskar, spänna halsen/munnen som man gör när man viskar. Ut kommer då ett väsande ljud om du andas genom näsan. Testa!

Jag följde hennes instruktioner och plötsligt lät också jag som en väsande orm, låter nästan som när Ricard sover just innan han börjar snarka. Det var så lugnande att höra de andra deltagarnas andetag, i jämn rytm. In. Ut.

Under passets gång tappade jag andningen flera gånger, jag var ofta fullt koncenterad på att hitta rätt position, men då och då fick jag till det och det blev så bra. Läraren hjälpte till genom att ständigt (förutom när hon gav instruktioner) mässa "andas in, andas ut" och det mantrat fastnade.
Jag andades verkligen!